Hur jag överlever vintern.. fick sin vänding

Hej hallå allihopa!
just i denna stund som jag börjar skriva detta inlägg ligger jag i min obäddade säng, med kamera och en gamal Elle bredvid mig. Jag är dödstrött och känner att mitt humör är obefintligt, alltså jag vet inte om jag är glad, ledsen, hungrig eller bara helt enkelt skulle behöva en lite tupplur.
Jag tänkte ge egentligen ge er ett inlägg som hur jag överlever vintern, men som jag tänkte vända till ett inlägg om ångest
Det är så mycket tabu med att berätta, eller erkänna att man mår dåligt, har ångest eller inte alltid alltid är tipptopp.
och det är absolut inget fel med det, verkligen inte. Jag tror att alla människor mår dåligt eller har ångest minst en gång i sitt liv. 
Jag tänkte faktiskt tipsa om två (av många) podcasts som pratar om ångest, som jag tycker är bra.
 
1. Klicka här för att komma till den första podcasten.
2. Klicka här för att komma till den andra podcasten. 
 
 
 
 
Varför jag valt att skriva lite om ångest är för precis som mycket i vårat samhälle är så skruvade och jag vill som många andra skriva om det så man inte ska känna sig helt störd eller annorlunda för att man har ångest. Alla har det nån gång eller flera. Och det betyder inte heller att man är depprimerad eller måste söka hjälp. Vissa har mer ångest och vissa har mindre. 
 
Min ångest brukar oftast komma på söndagar, eller dagar då jag kanske har träffat folk och haft det kul men sen när jag är själv inser jag att jag känner mig ensam, inombords. Eller att bara när jag en längre period har puttat bort alla känslor jag känt under en viss tid bara hinner i fatt mig. Ibland gråter jag, ibland blir jag fruktansvärt trött, ibland blir jag förbannad men mest av allt så vet jag att det går över. Det kan vara så lite som att jag lyssnar på en bra låt, pratar med en nära vän eller bara sover en stund. 
Men ångesten behöver inte försvinna för alltid. Jag tror det värsta med ångest är att man tror att man är ensamast i världen och att alla måste ju tycka jag är helt knäpp som har ångest. 
Men varför ska vi behöva skämas för vår ångest? varför ska vi alltid svara "Jo men det är bra" när någon frågor hur man mår? 
 
Jag insåg ett tag hur jobbigt jag tycker och tyckte det var att inse att jag som alla andra har ångest. T.ex. jag brukade alltid skriva dagbok, men när jag tyckte det var som jobbigast med ångest så ville jag inte ens sätta det i ord för jag ville inte erkänna det för mig själv. Fanns det inte i min dagbok, fanns det inte alls. 
Men nu så inser jag att det är okej att jag känner det jag känner både bra och dåliga saker. Vi lever oftast i en fantasi värld, för vem vill inte ha det som Blair waldrof på Gossip girl?, men tyvärr är inte livet så. Det suger och det äger men det gäller att våga leva genom alla de stunderna. Och inse DU ÄR NORMAL ÄNDÅ!
 
Tänkte avsluta en bild som kanske ni tycker inte passar in, men för mig gör den det. Att bara bläddra i en tidning och dricka kaffe eller nåt annant gott, kan hjälpa. I alla fall mig och i alla fall ibland.
 
Hoppas eran Måndag blir bra hur som helst! 
 
Om tankar | |
Upp